روح من قُبایی بود به رنگ آبی آسمان؛

آن را بر صخره ای مشرف بر دریا

 بجای گذاشتم و عُریان،

در هیئت زنی،

به پیش تو آمدم.

و چونان زنی پشت میز تو نشستم

پیاله ای شراب نوشیدم و

رایحه ی خوش چند رُز را به ریه سپُردم.

دیدی که زیبا بودم

مانند چیزی که به خوابت آمده باشد،

پس همه چیز را از یاد بردم،

کودکیم

و وطنم را،

تنها می دانستم که نوازش های تو مرا اسیر دام تو کرده است.

خنده کنان آینه ای گرفتی و گفتی خود را در آن نظاره کنم.

دیدم شانه های خاکیم تکه تکه فرو می‌ریزند،

دیدم زیبایی بیمارم را و چاره ای نبود جز آنکه

ـ گم شوم.

آه، مرا در آغوش بگیر

هر چند که به چیزی نیاز نداشته باشم.

 

                   ( سروده ها 1916)

 

 

 

Kärlek

 

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;

jag lämnade den på en klippa vid havet

och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.

Och som en kvinna satt jag vid ditt bord

och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.

Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,

jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,

jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.

Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv. 

Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,

jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än

- försvinna.

 O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

 

( Dikter 1916) 

 

^{5 اسفند 1386}